Charlotte Maria

...Tänker en massa på vart jag är på väg, vad jag ska göra och hur min framtid ser ut. Det enda jag vet är att så som det är nu vill jag inte ha det för jag trivs inte längre. Jag behöver något nytt, jag behöver ny miljö och nya utmaningar och en nystart.
(Ida - du hade rätt för länge sedan!)

Dags för en ny fas i livet, känner mig ganska klar med den där jag står och stampar just nu ;P Det enda som är kvar är att jag måste få tummen ur och göra något åt det också... Ikväll tänker jag göra en Jenny ;) Jag känner inte att jag behöver skriva så mycket mer när någon annan redan skrivit det jag tänker. För alla experter; ok, jag har bytt ut vissa ord så de passade mig bättre- men tack som fan, Bruce:

In the day we sweat it out in the streets of a runaway american dream
At night we ride through mansions of glory in suicide machines
Sprung from cages out on highway 9,
Chrome wheeled, fuel injected and steppin' out over the line
Baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide wrap
We gotta get out while were young
`cause tramps like us, baby we were born to run

Will you let me in I wanna be your friend
I want to guard your dreams and visions
Just wrap your legs round these velvet rims
And strap your hands across my engines
Together we could break this trap
We'll run till we drop, baby we'll never go back
Will you walk with me out on the wire
`cause baby Im just a scared and lonely rider
But I gotta find out how it feels
I want to know if love is wild, I want to know if love is real

Beyond the palace hemi-powered drones scream down the boulevard
The girls comb their hair in rearview mirrors
And the boys try to look so hard
The amusement park rises bold and stark
Kids are huddled on the beach in a mist
I wanna die with you baby on the streets tonight
In an everlasting kiss

The highway's jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody's out on the run tonight but there's no place left to hide
Together baby we'll live with the sadness
I'll love you with all the madness in my soul
Someday, friend, I dont know when we're gonna get to that place
Where we really want to go and we'll walk in the sun
But till then tramps like us baby we were born to run


My darlings, you know it.. I was born to RUN!

... hur man kan behandla andra människor så illa? Vad är meningen med att bara vara falsk och elak? Känner NI att NI vinner något på det? Känner ni er kanske lite häftiga när ni behandlar andra människor som skit? Känner ni er lite mer viktiga när ni trampar på andra för att lyfta er själva ur er osäkra patetiska värld?

Framställ er själva som perfekta för det är ni ju säkert i era egna ögon? Åtminstone inför andra människor. Brist på självkänsla visar sig ofta genom att man har ett behov av att hävda sig inför andra, vilket egentligen leder fram till att det är er själva ni inte tycker om. Ni tror att ni är mindre värda som människor om ni inte hävdar er och verkar så starka och självsäkra inför omvärlden. Gör narr av andra människor, driv med andra människor, utnyttja andra människor, skada andra människor. Allt för att känna er själva lite mer värdefulla. Moget, verkligen.

Jag tycker allvarligt talat synd om er, ni gör mig illamående. PUNKT.

...in love?

Har precis kollat på filmen "He's just not that into you" och fått en hel del att tänka på.. Först tyckte jag att den var lite taskig mot tjejer en stund, målade upp det som att det bara var tjejer som ville ha kärlek och allvar men sen fick den ett annat ljus efter en stund när man såg att det var kanske samma sak från killarnas sida - bara TUSEN gånger svårare att få fram det. MEN jag tror att ganska många skulle bli träffade av en tjejs uttalande i filmen som handlar om att försöka och att lämna ut sig. Hon sa att hon hellre lämnade ut sig, hoppades och försökte än att vara som en av killarna: avtrubbad och se tjejer som engångsvaror. Nu menar jag inte att det här bara gäller killar (så lacka inte ur på mig ;) utan att det är ganska lätt att falla in i det här med att stänga av kärleken - oavsett kön.

Och på senare tid har vi pratat mycket om det här med "the spark", om den infinner sig eller inte och om den inte gör det om det då betyder något? Kan det kanske vara så att vi själva stänger av den där känslan av fjärilarna i magen för att rädda oss själva eller är det helt enkelt bara fel människa? Kan det vara så att man helt enkelt är för rädd för att bli dissad och därför omedvetet inte vågar känna efter om man kanske egentligen känner "the spark"? Bränt barn skyr elden, javisst - MEN är det så enkelt? Kan det vara så att det är lättare att inte känna efter för att slippa ha ont och om det är det man gör - tappar vi bort chanserna att faktiskt bli kär då? Eller är det så banalt och gammalmodigt att det inte är det som kallas för "den rätte"? Finns det ens någon som är den enda som är rätt i hela världen för just dig eller har alla människor många som är rätt på olika sätt?

Det känns som att man har vaknat upp efter att ha sett filmen och fått en helt ny syn på massor av saker och situationer. Den tog upp massor av olika lägen och öden och visade att alla romantiska historier faktiskt händer MEN de är snarare ett undantag än en regel. Samtidigt så har ordspråket "better to have loved and lost..." aldrig känts bättre och mer sant än nu. Visst, det gör ont så in i helvete ibland men man får inte glömma hur underbart det faktiskt kan vara bara för att man har haft ont.

Jämför det med en fot (haha, låter ju sjukt men..):
1. Den funkar fint och du är ute o springer på den och allt flyter (tror du ja...)
2. Du trampar snett och stukar den som fan, alla vet ju att det inte är kul.
3. Du har ont och kan inte ut och springa på ett tag vilket är synd och tråkigt för du gillar ju faktiskt att vara ute och springa..
4. Du börjar sakta men säkert ut och gå på lite haltande promenader och foten blir bättre och bättre för varje dag som går..
5. Simsalabim! Helt plötsligt så funkar foten precis som innan, visst det finns lite sviter kvar av stukningen ibland men det är inte så du inte fortsätter springa på den.

Så, om jag ska runda av lite så kan man ju säga att jag kanske tänker ta tillbaka lite av det där med celibat och att bli lesbisk (it's just not in the cards for me)... Men inte allt, långt ifrån allt.. Fast, om jag ska vara helt ärlig så vill jag hellre vara fylld av känslor oavsett om det är lyckliga eller olyckliga än att inte känna alls. Och mina fötter funkar rätt bra fastän jag har stukat dem ett par gånger ;)