Nu är det jul igen!
Jag blev påmind om julen för ett tag sedan, av en främling: "Nu är det bara två månader kvar till jul!" Tack för den upplysningen i höstmörkret. Inte. För mig har julen på senare år bara betytt ångest. Det känns som att den bara går ut på en massa måsten. Måste jobba som en idiot i julruschen fast man egentligen borde vila för att orka allt, måste hinna träffa alla människor man egentligen inte har tid att träffa, måste äta middagar man egentligen inte har plats i dieten för, måste byta presenter som man egentligen inte har råd med och måste dricka alldeles för mycket vinglögg bara för att palla hela karusellen. Varför utsätter man sig för "samma terror år efter år"? Svaret är enkelt - det är ju en tradition.
"Vår julskinka har rymt!"
Jag har funderat på att rymma över julen och hälsa alla som vill ge mig julklappar att de kan få mitt kontonummer och ge mig ett bidrag till min rymningsresa. Men då kommer tanken på mina småsystrar som fortfarande kan se det magiska i julen. Jag fick rådet att stanna hemma och lida mig igenom en jul till bara för deras skull. Fira jul för deras skull för att de ska få ha sin syster hemma. Alla säger ju att julen är barnens högtid och nu börjar jag förstå varför. Vi "vuxna" sitter ju och ler krystat åt alla saker som händer, låtsas vara jättelyckliga och allt ser ut som på ett jäkla Hallmark-card. Hela familjen sitter runt ett dukat långbord och bara ler mot kameran. Det har jag fått som råd en gång när jag blev behandlad orättvist och frågade vad jag kunde göra: "Bara le". Men om jag inte känner för att bara le då? Om det kanske är så att jag skulle vilja tillbringa julafton någonstans där de inte ens vet att den existerar; med en Pina Colada i handen och vågorna nedanför mina fötter. Kan jag inte få sitta där och"bara le "istället då?
Fler och fler människor får en alltmer liberal och fri syn på hur julen borde firas. En av mina vänner har en juldejt med sin kompis och dricker kaffe istället för att äta prinskorv och Janssons. En annan spelar Jenga och äter knäck. Vad är det egentligen som avgör hur vi ska fira vår jul? Och om den nu är så speciell, hur kommer det sig då att så många människor på jorden inte firar den överhuvudtaget?
Julklapparna. Jag vill knappt ens börja med julklapparna, där har vi ju den äkta ångesten. Är mina presenter tillräckligt speciella, dyra, påhittiga, fina och perfekta? Kommer de att be mig om kvittot för något som jag har köpt på en super-märkes-rea online? Tänk om de inte tycker om det jag ger dem.. Om alla bara behöll alla pengar de har tänkt lägga på julklappar till andra och handlade till sig själva istället skulle alla få precis det de vill ha. Men försvinner presentmagin där i så fall? "Åh, wow! Precis en sån jag ville ha! Hur kunde jag veta det?"
Jag förstår att jag låter väldigt bitter just nu men det är tyvärr så jag känner för jul. Alla har rätt till att ha en så underbar jul som de vill men jag ser inget glitter längre, pirret i magen som jag kände när jag var liten är borta när jag vaknar julaftons morgon. Fast jag måste ändå erkänna: Kalle Anka, det är något stort med honom och julafton. Även om jag skulle vilja slippa hela julstöket skulle jag kunna tänka mig att krypa upp i soffan med familjen, äta massa överdrivet sött och flottigt godis tills jag spyr och kolla på Kalle Anka och hans vänner i all evighet. Det är något med gemenskapen i att titta på Kalle Anka som ändå får mig att vilja fira jul.
Om jag ska vara ärlig så tror jag egentligen inte att det handlar om själva julfirandet i sig. Jag tycker om maten, jag börjar dricka glögg i oktober om det går och jag AVGUDAR min mammas fudge. Oj, det var visst bara maten jag gillar... Fast tanken på att en vacker dag ha en egen familj att krypa upp i soffan med till Kalle Anka, klä en gran med barnen som har små röda kläder på sig och se hur det glittrar i ögonen på dem när de ska somna dagen före DAGEN.. Den tanken får mig ändå att känna ganska starkt för julen, men det är så avlägset från där jag är idag. Julen är till för barnen, det kan vi ju konstatera ganska fort. Men när man har tappat magin och plötsligt ska skapa den åt andra är det mest jobbigt. Jag skulle verkligen vilja kunna vrida tillbaka tiden varje julafton och ha en sån där magisk jul med massor av snö och Hallmark-glitter men jag har hört att det inte funkar så. Kan det vara lugnet och gemenskapen som infinner sig när man tittar på Kalle som är grejen? Då kan man inte stressa runt och fixa en massa saker utan förväntningen är att man bara ska sitta tillsammans och titta på tecknad film, kan det bli mer o-jobbigt?
Men för all del: God (jävla) Jul allihopa som vill fira den, jag vet verkligen inte längre.
-Over and out-
