To be or not to be...
...in love?
Har precis kollat på filmen "He's just not that into you" och fått en hel del att tänka på.. Först tyckte jag att den var lite taskig mot tjejer en stund, målade upp det som att det bara var tjejer som ville ha kärlek och allvar men sen fick den ett annat ljus efter en stund när man såg att det var kanske samma sak från killarnas sida - bara TUSEN gånger svårare att få fram det. MEN jag tror att ganska många skulle bli träffade av en tjejs uttalande i filmen som handlar om att försöka och att lämna ut sig. Hon sa att hon hellre lämnade ut sig, hoppades och försökte än att vara som en av killarna: avtrubbad och se tjejer som engångsvaror. Nu menar jag inte att det här bara gäller killar (så lacka inte ur på mig ;) utan att det är ganska lätt att falla in i det här med att stänga av kärleken - oavsett kön.
Och på senare tid har vi pratat mycket om det här med "the spark", om den infinner sig eller inte och om den inte gör det om det då betyder något? Kan det kanske vara så att vi själva stänger av den där känslan av fjärilarna i magen för att rädda oss själva eller är det helt enkelt bara fel människa? Kan det vara så att man helt enkelt är för rädd för att bli dissad och därför omedvetet inte vågar känna efter om man kanske egentligen känner "the spark"? Bränt barn skyr elden, javisst - MEN är det så enkelt? Kan det vara så att det är lättare att inte känna efter för att slippa ha ont och om det är det man gör - tappar vi bort chanserna att faktiskt bli kär då? Eller är det så banalt och gammalmodigt att det inte är det som kallas för "den rätte"? Finns det ens någon som är den enda som är rätt i hela världen för just dig eller har alla människor många som är rätt på olika sätt?
Det känns som att man har vaknat upp efter att ha sett filmen och fått en helt ny syn på massor av saker och situationer. Den tog upp massor av olika lägen och öden och visade att alla romantiska historier faktiskt händer MEN de är snarare ett undantag än en regel. Samtidigt så har ordspråket "better to have loved and lost..." aldrig känts bättre och mer sant än nu. Visst, det gör ont så in i helvete ibland men man får inte glömma hur underbart det faktiskt kan vara bara för att man har haft ont.
Jämför det med en fot (haha, låter ju sjukt men..):
1. Den funkar fint och du är ute o springer på den och allt flyter (tror du ja...)
2. Du trampar snett och stukar den som fan, alla vet ju att det inte är kul.
3. Du har ont och kan inte ut och springa på ett tag vilket är synd och tråkigt för du gillar ju faktiskt att vara ute och springa..
4. Du börjar sakta men säkert ut och gå på lite haltande promenader och foten blir bättre och bättre för varje dag som går..
5. Simsalabim! Helt plötsligt så funkar foten precis som innan, visst det finns lite sviter kvar av stukningen ibland men det är inte så du inte fortsätter springa på den.
Så, om jag ska runda av lite så kan man ju säga att jag kanske tänker ta tillbaka lite av det där med celibat och att bli lesbisk (it's just not in the cards for me)... Men inte allt, långt ifrån allt.. Fast, om jag ska vara helt ärlig så vill jag hellre vara fylld av känslor oavsett om det är lyckliga eller olyckliga än att inte känna alls. Och mina fötter funkar rätt bra fastän jag har stukat dem ett par gånger ;)
Har precis kollat på filmen "He's just not that into you" och fått en hel del att tänka på.. Först tyckte jag att den var lite taskig mot tjejer en stund, målade upp det som att det bara var tjejer som ville ha kärlek och allvar men sen fick den ett annat ljus efter en stund när man såg att det var kanske samma sak från killarnas sida - bara TUSEN gånger svårare att få fram det. MEN jag tror att ganska många skulle bli träffade av en tjejs uttalande i filmen som handlar om att försöka och att lämna ut sig. Hon sa att hon hellre lämnade ut sig, hoppades och försökte än att vara som en av killarna: avtrubbad och se tjejer som engångsvaror. Nu menar jag inte att det här bara gäller killar (så lacka inte ur på mig ;) utan att det är ganska lätt att falla in i det här med att stänga av kärleken - oavsett kön.
Och på senare tid har vi pratat mycket om det här med "the spark", om den infinner sig eller inte och om den inte gör det om det då betyder något? Kan det kanske vara så att vi själva stänger av den där känslan av fjärilarna i magen för att rädda oss själva eller är det helt enkelt bara fel människa? Kan det vara så att man helt enkelt är för rädd för att bli dissad och därför omedvetet inte vågar känna efter om man kanske egentligen känner "the spark"? Bränt barn skyr elden, javisst - MEN är det så enkelt? Kan det vara så att det är lättare att inte känna efter för att slippa ha ont och om det är det man gör - tappar vi bort chanserna att faktiskt bli kär då? Eller är det så banalt och gammalmodigt att det inte är det som kallas för "den rätte"? Finns det ens någon som är den enda som är rätt i hela världen för just dig eller har alla människor många som är rätt på olika sätt?
Det känns som att man har vaknat upp efter att ha sett filmen och fått en helt ny syn på massor av saker och situationer. Den tog upp massor av olika lägen och öden och visade att alla romantiska historier faktiskt händer MEN de är snarare ett undantag än en regel. Samtidigt så har ordspråket "better to have loved and lost..." aldrig känts bättre och mer sant än nu. Visst, det gör ont så in i helvete ibland men man får inte glömma hur underbart det faktiskt kan vara bara för att man har haft ont.
Jämför det med en fot (haha, låter ju sjukt men..):
1. Den funkar fint och du är ute o springer på den och allt flyter (tror du ja...)
2. Du trampar snett och stukar den som fan, alla vet ju att det inte är kul.
3. Du har ont och kan inte ut och springa på ett tag vilket är synd och tråkigt för du gillar ju faktiskt att vara ute och springa..
4. Du börjar sakta men säkert ut och gå på lite haltande promenader och foten blir bättre och bättre för varje dag som går..
5. Simsalabim! Helt plötsligt så funkar foten precis som innan, visst det finns lite sviter kvar av stukningen ibland men det är inte så du inte fortsätter springa på den.
Så, om jag ska runda av lite så kan man ju säga att jag kanske tänker ta tillbaka lite av det där med celibat och att bli lesbisk (it's just not in the cards for me)... Men inte allt, långt ifrån allt.. Fast, om jag ska vara helt ärlig så vill jag hellre vara fylld av känslor oavsett om det är lyckliga eller olyckliga än att inte känna alls. Och mina fötter funkar rätt bra fastän jag har stukat dem ett par gånger ;)
Kommentarer
Postat av: Bjanca
Lilla gumman.. Filmen heter He´s just not that into you. Själva meddelandet den vill säga är att om inte en person är ärlig, visar vad den känner och behandlar dig väl ska du DUMPA HONOM och snabbare än kvickt för att få leva ett lyckligare liv. Få inte filmen om bakfoten utan se om den i så fall ler eller läs boken. Den är ännu bättre och visare ;)
Postat av: Charlotte
Håller med dig, babe! Lägger bara in ännu en sida av en film/bok som redan är klockren och redan i titeln säger vad den går ut på.. Och ja, boken är ÄNNU bättre - absolut! Kanske ska se om filmen ihop o diskutera våra olika sidor av den, finns ju en miljard tankar och olika punkter som träffar en! ;)
Trackback
